Tankar från en Gåsapåg

Privatiseringens baksida

2006-12-04T09:22:00.000+01:00

Läste följande intressanta artikel om privatiseringen av sjukvården i Stockholm. Ett mönster som säkert går igen inom alla andra sektorer där privatisering av olika slag blivit möjlig. Skattepengar hamnar i fickan på privatpersoner. Frågan är då förstås om de privata vårdbolagen är så mycket effektivare att slutnotan för landstingen blir lägre eller lika hög trots att de tar ut en vinst och trots att ledningens löner är högre?

Även om vi köper de gängse liberala argumenten att konkurrens alltid gynnar effektiviteten så är det ändå inget som säger att denna effektivitetsvinst nödvändigtvis kommer kunden till godo. De flesta besökare på den aktuella vårdcentralen kände inte ens till att den var privat, en situation som de säkert är mycket nöjda med. Och även om de visste om detta så är det inte de som är kunderna. För vare sig det handlar om privata friskolor eller vårdcentraler så är sjukvård och utbildning områden som landsting och kommuner har en lagstadgad skyldighet att ordna fram, i princip till varje pris som helst. Upphandlingen sker alltså mot kommunen eller landstinget vars desperation och kompetens så klart påverkar hur pass förmånligt avtal som man kan klämma ut. Och de pengar som sparas på grund av en effektivare skötsel hamnar sannolikt i ägarnas fickor, de har ju rätt att få avkastning på sin investering. En avkastning som de givetvis även kräver ifrån en mindre effektiv vårdcentral och även om det går ut över patienterna.

Som vanligt är informationsbrist ett stort problem för den vanlige patienten, få områden har så stort glapp mellan konsument och producent som sjukvården. Hur vet patienten att han får den bästa tänkbara behandlingen? Hur vet han vad slutnotan för landstinget blir av hans besök på vårdcentralen? Hur ska han veta om det finns någon skillnad mellan olika alternativ? De flesta personer kommer att fortsätta besöka sin lokala vårdcentral vare sig den drivs i privat regi eller inte.

Svenskarna är inte lata

2006-12-03T11:10:00.000+01:00

Det är skönt att läsa sådana här artiklar efter så många år av borgerlig propaganda där svenskarna framställs som lata, odugliga och missunsamma slavar under den fruktade Jantelagen ("Vet ni, vet ni, man gillar minsann inte höga vd-löner och fallskärmsavtal i Sverige! Inte konstigt att deras ekonomi går dåligt!").

Lärarutbildningen suger

2006-11-28T11:55:00.000+01:00

Enligt en debattartikel i DN uppvisar den svenska lärarutbildningen stora svagheter. Den grundinställningen delar jag, men när det gäller vad det är som brister så är vi oense. Deras kritik är den gamla vanliga; lärarutbildningen har för lite teori, läraryrket har för lite forskningsanknytning. Samt då årets bubblare: lärarutbildningen har för mycket hemtentor och gruppuppgifter vilket och för låga krav vilket gynnar svaga studenter. I alla fall i jämförelse med ingenjörsutbildningarna(!). En intressant med tämligen irrelevant jämförelse i mina ögon. Jag förväntar mig att Lasse L och Janne B glider förbi under veckan med någon lämpligt intetsägande kommentar ("Det är bra med utbildade lärare!").

Jag tycker också att lärarutbildningen har stora brister, men det är brister som framförallt universiteten och utbildningspolitiken är ansvariga för.

1. Lärarutbildningen har för lite resurser, ett problem som den delar med flera humanistiska ämnen. Väldigt lite lektionstid, väldigt mycket uppsatser och självständigt arbete.

2. Lärarutbildningenn har för dåligt utbildade lärare, även om de besitter goda ämneskunskaper så saknar de i många fall pedagogisk utbildning och insikt. Vi kommer att undervisa andra i de ämnen som de undervisar oss i och vi kan därför inte behandlas som vilka elever som helst. Varje lektion bör vara ett dubbelt lärotillfälle som ger oss både ämneskunskaper och exempel på utlärning.

3. Lärarutbildningen har blivit en slaskhink tillsammans med flera andra humanistiska ämnen. Är du arbetslös? Läs till lärare. Har du en massa spridda poäng som du inte har någon nytta av? Läs till lärare. Vet du inte vad du ska göra men vill skjuta upp livets hårda verklighet några år till? Läs till lärare. Det är billigt för staten, ger universiteten pengar och dig ett uppskov på några år. Fram för färre platser på lärarutbildningen!

Överhuvudtaget bör man vara misstrogen med akademiker som granskar sin egen verksamhet eftersom det finns skäl att tro att de inte vill skuldbelägga sitt eget skrå. Däremot är eleverna tacksamma måltavlor även om det egentligen är någon annans fel att de kommit in på och kunnat fullfölja utbildningen.

Och nej Eva-Lis, lösningen är inte en förlängning av utbildningen utan en förtätning. Tre till fem år fungerar alldeles utmärkt förutsatt att det finns resurser till att ge kvalitativa och regelbundna lektioner under denna tid.

Alliansens osynliga arbetsmarknadspolitik

2006-11-15T23:18:00.000+01:00

Jag sitter och ser en debatt om arbetsmarknaden på tv4 (Rosenberg) och hör den kvinna som representerar alliansen räkna upp de konkreta åtgärder som de tänker genomföra för att öka antalet arbeten. Föga oväntat så handlar det egentligen bara om att subventionera hushållsnära tjänster, vilket hon på fullt allvar menar gynnar kvinnor dubbelt eftersom de dels kan göra karriär och dels har "en naturlig fallenhet för hushållssysslor". Eftersom klass är ett dött begrepp så tjänar alltså systerskapet på alliansen eftersom några kan göra karriär inom affärsvärlden medan andra kan torka upp sina vänninors skit, ett arbete som ju är lika mycket värt utom när det gäller mindre viktiga saker som lön och status.

Den borgerliga alliansen har inte hunnit sitta vid makten särskilt länge, men under denna korta tid så har de ändå hunnit presentera en rad åtgärder som mest syftar till att straffa arbetslösa samtidigt som de gärna snackar vitt och brett om hur deras fantastiska politik ska skapa massor av arbeten som ska ersätta de arbetslösas förlorade a-kassa med en riktig lön istället. Frågan är bara när dessa arbeten ska materialisera sig och vad alliansen egentligen gör för att de ska uppstå. Eller menar de att samtliga arbetslösa kan se fram emot att vattna Fredrik Reinfeldts krukväxter och passa hans ungar? Vår finansminister må vara en ungdomlig kille med hästsvans, men han måste ha missat moderaternas kurs i socialdemokrati för han snackar samma gamla borgerliga språk som vi hört så många gånger förr.

Vi klarar oss bättre utan a-kassa?

2006-10-31T09:45:00.000+01:00

Läste nyss om hur dålig och fel vår svenska a-kassa är på en blogg vars åsikter överhuvudtaget avviker ganska mycket ifrån mina egna. Men låt oss ta en stund och diskutera människosyn, för jag tycker egentligen att liberalerna i grund och botten har en positiv syn på individen. Det är snarare de slutsatser som den drar utifrån denna som jag inte alltid förstår.

Om vi ändå antar att svenskarna är relativt smarta och självständiga individer som kan ta vara på sig själva och sina egna intressen, varför har de då via röstsedeln i så många år stött socialdemokraterna? Faktum är att inget parti fullt ut företräder den politik som Erik Svansbo förespråkar, inte ens hans eget folkparti. Det går säkert att förklara detta på diverse olika sätt, men det är ganska svårt att göra det utan att på något sätt angripa vanliga människors omdöme och förmåga till självständighet.

Ofta tycker jag att många nyliberaler säger sig ha en väldigt positiv människosyn och stark tilltro till individen för att sedan snabbt motsäga sig själva när det börjar gälla konkreta åtgärder och när de får mothugg av stora delar av de individer som de anser sig företräda. Vad säger till exempel Erik Svansbo om de som behöver a-kassa och socialbidrag? De har dåligt omdöme ("Man måste rätta munnen efter matsäcken"), de är omogna ("Vuxna människor som klarar av ett arbete klarar av att planera och lägga undan pengar i det fall att man blir arbetslös."), de kan inte heller ta hand om sig själva ("Vi har socialbidraget som en botten i systemet - där ska människor kunna få en försörjning om de inte klarar av att hantera sig själva.").

Att säga att a-kassan är för stor för att en student klarar sig på mindre är en åsikt av många och inte något som jag skulle vilja basera en total nedmontering av a-kassan på. Det är i alla fall ingen åsikt som är mer värd att ha som politisk bas än den motsatta. Min erfarenhet delas inte av alla, ett faktum som jag som socialdemokrat verkar ha lättare att acceptera än många nyliberaler som verkar veta att de har rätt. Tilltro till individen betyder faktiskt att man tror på andra än sig själv.

Slopade bidrag leder till fler billiga bostäder?

2006-10-23T12:42:00.000+02:00

Vår nya borgerliga regering har bestämt sig för att slopa alla former av statliga bidrag till byggsektorn på initiativ av nye kommun- och finansmarknadsministern Mats Odell (kd). Och vad är då motivet till detta? Jo, enligt Mats så skulle denna åtgärd leda till att det byggs fler bostäder och att boendekostnaden blir lägre. Hur han kommer fram till detta är det ingen som vet men hyresgästföreningen är i alla fall väldigt kritisk. Men deras kritik viftas bort av Mats som menar att den inte är särskilt objektiv. Till skillnad ifrån hans egna, illa underbyggda slutsatser får man anta. För alla vet ju att de skadliga bidragen för att bygga billiga hyresrätter i själva verket är kontraproduktiva och istället leder till att det bara byggs dyra bostadsrätter!

Först gick en fifflande handelsminister som skattefuskade, sedan gick en nyliberal kulturminister som "glömt" bort sin tv-licens under 16 år och nu har vi slutligen fått en kommun- och finansmarknadsminister som inte verkar kunna räkna. Som tur är så är det inte sådana färdigheter som han egentligen behöver i sitt arbete...

Borgerlig feminism? Varning, satir!

2006-10-15T23:07:00.000+02:00

Jag såg en riksdagsdebatt på tv mellan de olika partierna där den borgerliga alliansen blev rätt hårt åtgången, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på den senaste tidens skandaler (eller vad man nu ska kalla det). Jag vet inte om det var i desperation som Maude drog fram trumfkortet eller om hon kände att det var hennes plikt som kvinna, men hon gav i alla fall några spännande exempel på borgerlig feminism.

Som vi redan vet så är skattesänkningen på hushållsnära tjänster en seger för systerskapet eftersom den gör det möjligt för överklasskvinnor att göra karriär utan att för den skulle gå miste om den trygghet som ett perfekt hem ger. Men som inte det vore nog så kommer den ökade privatiseringen av sjukvården och den offentliga (förlåt, offantliga) sektorn att öppna nya dörrar för driftiga kvinnor. För ni förstår kära läsare, att det finns tusen och åter tusen förtryckta undersköterskor och städerskor som drömmer om att starta egna vårdbolag och verkligen erbjuda god service och kvalitet. Men den onda, onda staten har varit ett hinder för dessa drömmar om kärlek och fred fram till nu. För fler nya aktörer inom vård och städning, gamla hederliga kvinnodominerade branscher, kan inte innebära något annat än fler arbetsgivare som kommer att slåss om de anställda och därmed kommer fler jobb och högre löner att bli en naturlig följd! Och de flesta av dessa arbetsgivare kommer naturligtvis att vara kvinnor (samt en och annan feminin bög) eftersom ingen förstår sig på vård och städning så bra som de.

Ja, så är det kära vänner! Och höjda fackavgifter är bra därför att det leder till en sämre ekonomi för fattiga familjer och tvingar kvinnorna att arbeta hårdare istället för att gå och drälla som de annars så lätt gör. Och en utförsäljning av Systembolaget är bra eftersom så många enastånende överklassfruar smygsuper och det är då för jävligt att det ska kosta skjortan nuförtiden!

Borgerlig politik är feministisk politik, hur man än ser på saken för det säger Maud och hon är ju kvinna!

Sveriges nya skolpolitik

2006-10-12T10:46:00.000+02:00

Vår nye skolminister Jan Björklund har nyligen givit oss en glimt av vad som komma skall i en debattartikel i DN.

"Gymnasiet kommer att delas upp i tre huvudinriktningar: en inriktning som leder till gymnasieexamen med högskolebehörighet, en inriktning som leder till yrkesexamen och en inriktning som leder till lärlingsexamen eller gesällbrev."

Jag har svårt att se hur detta leder till en mindre segregerad gymnasieskola även om jag inte har något emot en uppvärdering av de praktiska utbildningarna. Och jag förstår inte riktigt varför det behövs två stycken praktiska inriktningar som ändå verkar rätt snarlika.

"På de teoretiska och studieförberedande utbildningsprogrammen skall fördjupning premieras. Det skall löna sig för elever att läsa mer ansträngande teoretiska kurser i till exempel främmande språk."

Hur ska det löna sig och vem ska bestämma vad som är mer "ansträngande" kurser?

"Det behövs fler steg i betygsskalan. Fler betygssteg ökar incitamenten för elever att anstränga sig mer, genom att möjligheten att höja sitt betyg ökar. Flit ska premieras."

Det här var nog det stycke som jag reagerade mest på. Fler betyg medför ju också att varje steg är mindre värt. Klart att det är lätt att både höja och sänka sig på en betygsskala från 1 till 10 000 jämfört med hur det är idag. Låter mest som en ganska vag låtsasåtgärd i mina ögon, och personligen skulle snarare jag ha motiverat fler betygssteg med att det blir lättare för läraren att sätta rätt betyg.

I övrigt så är det ganska mycket tyckande och tunt med konkreta åtgärder, men det har vi förstås vant oss vid när det gäller den borgerliga skolpolitiken av idag. Den nya gymnasiereformen läggs ner, vilket innebär att det dröjer ännu längre innan Historia blir ett kärnämne. Inte särskilt kul för mig som blivande historielärare alltså. Frågan är om ens merparten av deras fåtaliga förslag kommer att genomföras under deras mandatperiod eftersom de ska undersökas ännu en sväng först.

Sedan vet jag inte vem som är rubriksättare på DN, men jag gissar att han inte är socialdemokrat för tydligen är det så att "Lärarförbundet applåder Alliansens utspel" men den som faktiskt läser artikeln finner att deras kommentarer är ganska tama och försiktigt positiva. Om man läser rubriken så skulle man kunna få för sig att de springer runt i extas och ropar ut Jan Björklunds namn som ett beskyddande mantra. Vilket de alltså inte gör.

För att kort kommentera de skandaler som "skakar" regeringen så är jag förvånad över hur ivrigt som media har huggit på dem men jag är också förvånad över att de inte har hitta något smutsigare än futtigt fuskande. En kulturminister som varit chef för Timbro är inte någon försiktig socialliberal som håller inne med smockorna. Det borde finnas massor av mer eller mindre osmakliga uttalanden ifrån hennes sida att gräva i. Jag har i alla fall svårt att se hur svensk kultur kan gynnas av hennes utnämning. Nu verkar förkastlig politik hamna i skymundan för fuskande och svartjobb som "chockerande" nog verkar vara ganska utbrett ibland de stackars fattiga ministrarna.

Politiker är just en lustig samling

2006-10-04T10:47:00.000+02:00

Jag blir ständigt förvånad över hur pass klumpiga enskilda politiker kan vara. Det verkar mest vara de mer skickliga partimaskinerna som gör att många skandaler inte blir värre än vad de är. Politikerna själva verkar inte tänka innan de handlar särskilt ofta. Hur kan man vara politiskt aktiv på toppnivåer utan att ha mer koll på läget? Det är ju inte Sjöbo-Olle vi snackar om nu, utan den absoluta eliten. Varför måste de visa sin mänsklighet just på det här sättet?

Ensam är stark?

2006-09-24T11:51:00.000+02:00

Under de många kurser i historia som jag har läst har det pratats mycket om de gångna tidernas historieskrivning med fokus på kungligheter, stormän och enskilda händelser. Alltså en slags, mycket snäv politisk historia, gärna kombinerad med ett baklängestänkande det vill säga att eftersom vi vet vad som hände så dömer vi efterklokt dåtidens statsmän och deras handlingar. Hitler var korkad för han borde, liksom oss, ha vetat att han inte kunde vinna kriget. Alltså var det ett dumt beslut att ens starta det och ytterligare ett bevis på hans dårskap. Och då missar man naturligtvis att beslutet kanske var det enklaste i världen om man tar hänsyn till det faktiska omständigheterna och inte sitter med facit i hand. Poängen är hursomhelst att vi har fått lära oss att historieskrivning är så mycket mer än att bara skriva kröniker över sedan länge döda kungar. Det är mentalitets- och idéhistoria, det är ett sätt att komma närmare hög som låg och det är ett sätt att kartlägga tidens utveckling. Många storheter var en produkt av sin tid och tillförde inte något unikt, om inte de hade funnits så hade någon annan tagit deras plats för att situationen och omständigheterna skapade den typen av människor. Sedan kanske den enskilda individen ändå bidrog med något unikt men de högg sig inte fram till sin position enbart i kraft av sin egen viljestyrka och deras insatser var en följd av så mycket mer än bara de själva. Kort sagt så bidrar modern historieskrivning till att göra historien och dens invånare mer mänskliga och levande. De stora genierna får kanske kliva ner ifrån sina piedestaler men de blir också mer begripliga.

Detta tänkande för mig över till vissa tendenser inom dagens samhälle, nämligen fixeringen vid enskilda individer, som knappast kan förväntas minska nu när vi har fått en borgerlig regering. Här tycks omständigheterna och situationen spela liten eller ingen roll för om man lyckas eller inte. Att prata om svenskt näringsliv är att hylla en liten handfull företagsledare som till synes helt ensamma har lyft sig själva i håret ur det miserabla träsket Sverige (lägg till några snyftvalser om Jantelagen och byråkratin också och sedan är bilden komplett). De är egentligen inte skyldiga oss någonting och vi ska vara innerligt tacksamma för att de fortfarande är villiga att närmast skänka oss sina fina produkter.

Att vara företagsledare påminner om att vara upptäcktsresande i mörkaste Afrika. Under sitt sökande så snavar man plötsligt över en åder av efterfrågan eller tillgång som man sedan kan bryta som vilken naturresurs som helst. Och all ära tillfaller då naturligtvis upptäckaren. Vissa upptäcker mindre ådrer än andra men de är ändå värda alla former av hyllningar. Och som alla vet så ger man sig inte ut på upptäcktsresor för att man är en vekhjärtad soffliggare, nej det handlar om missionera med svärdet och suga ut varje lite krona ur sin fyndighet. Girighet är alla upptäcktsresandes enda drivkraft och eftersom de är så egoistiska och medvetna om styrkan i denna egoism så är det förstås naturligt att deras ord har stor tyngd även i resten av samhället. För som bekant som hamnar ingen utanför om alla tänker på sig själva.

Företag är stora robotar som styrs av en allsmäktig högre intelligens i form av en företagsledare och det är hans (för det är oftast en man) begåvning som avgör hur bra företaget sedan presterar. Det är inte fler företag som Sverige behöver för de är egentligen bara dumma riddjur, utan fler entreprenörer. De kommer sedan att se till att rikligt med företag "avlas" fram.

Trots att detta är en till synes individfixerad värld så verkar de flesta av individerna ändå glömmas bort, nämligen de som faktiskt köper och producerar allt. Möjligtvis kan de få ett omnämnande och ett erkännande när de "väljer" att slås ut ur systemet. För egentligen är det bara de mest framstående och de mest misslyckade som lyfts fram som uppmuntrande och varnande exempel på den fria viljans magiska krafter.

I en sådan här värld så är statens uppgift bara att tjäna de stora upptäckarna och göra deras sökandet och resursutvinnande så enkelt som möjligt. Inte låta en massa tjafs och trams försinka viktiga operationer.

Nu är detta förstås en aningen överdriven bild av hur samhället framställs idag, men tyvärr är den inte tillräckligt överdriven för att vara helt falsk. Det är extremerna som lyfts fram och antas vara norm. Alla arbetslösa och sjukskrivna antas vara opålitliga eftersom det finns fuskare, alla företagsledare är driftiga genier. Ingen hänsyn tas till komplicerade processer och omständigheter, situationer, miljö, arv och så vidare. Det är först när våra nuvarande företagsledare är sedan länge döda och någon förnuftig historiker skriver deras biografier som några nyanser kan anas. I sin egen tid är de närmast gudar som inte nöjer sig med våra pengar utan även eftersträvar vår dyrkan samtidigt som de innerligt hoppas att vi inte inser att all deras makt och inflytande utgår ifrån oss vanliga människor.

Monarkin och enväldets dagar må vara över, men vi vill fortfarande förenkla och låta oss styras av de som är villiga och mer hänsynslösa än oss. Ibland är vi som frigivna slavar som föredrar slaveriets trygghet och rutiner framför frihetens gränslösa möjligheter. Att vi skapar egna kungar är ett större problem än att det finns villiga kandidater till tronen. Vi borde använda individperspektivet till något mer positivt istället.

Det blev en borgerlig regering ändå

2006-09-19T15:47:00.000+02:00

Mina värsta förväntningar infriades och den borgerliga alliansen har nu tagit makten i Sverige. Nu är jag inte en speciellt dålig förlorare, men lite surt är det ändå, om än inte särskilt oväntat. Jag har aldrig gillat Göran Persson särskilt mycket och han har alltid kännts som en representant för det förflutna. Förhoppningsvis så kommer hans ersättare att tillföra ny energi och nya ideér till partiet. Annars är risken stor att sossarna får finna sig i att vara i opposition under ett bra tag framöver. Nu återstår det alltså att se hur regeringen kommer att se ut och hur nya det "nya arbetarpartiet" faktiskt är.

Det går inte så bra för Folkpartiet just nu

2006-09-07T14:41:00.000+02:00

Fokpartiet har hamnat i blåsväder efter den senaste tidens avslöjanden. För att försöka rädda sitt ansikte kallar man då in den gamla trotjänaren Marit Paulsen, en kvinna som jag faktiskt har stor respekt för. Men hennes försök att förklara det som har hänt ger jag inte mycket för.

- Vår generation vågar inte ens fråga av rädsla för att vi är rädda för att inte vara med vår tid, är en förklaring Marit Paulsen ser till det som har hänt.

Så medlemmarna av partistyrelsen vågade inte fråga varifrån Johan Jakobsson fått sin information av rädsla för att verka okunniga och gammalmodiga? Om detta nu stämmer så är det ju ytterligare en sak som talar emot att Lars Leijonborg ska få något att säga till om efter valet. Som medlem av en koalitionsregering (och eventuellt minister av något slag) så lär han stöta på modern teknik av olika slag dagligen. Hur ska han överleva en hel arbetsdag om han inte kan få kaffeautomaterna att fungera? Men det är kanske därför som den borgerliga alliansen vill slopa skatten på hushållsnära tjänster, så att Lasse har råd att ha anställda som hjälper honom med dagens avancerade teknik?

Göran Persson är en stenhård mobbare!

2006-09-05T09:55:00.000+02:00

Av en slump läste jag en intervju av affärsmannen Sven Hagströmer i DN. Han hade en del klagomål som jag kan hålla med om, nämligen att valet inte handlat särskilt mycket om vare sig näringsliv eller arbetslöshet. Sedan kommer han med en del andra kommentarer som jag har lite svårare att svälja. Sven ger sin förklaring till varför så få svenska bolagshöjdare vågar säga någonting i politiken:

De tjänar inga pengar på att delta i den politiska debatten eftersom det tar tid från deras egentliga uppdrag: att sköta sina bolag. Dessutom riskerar de att mobbas ut och missa middagar och roliga fester och får inte vara med när elefanterna dansar. Göran Persson är väldigt duktig på mobbning, säger Sven Hagströmer.

Så Göran Persson mobbar svenskt näringsliv till tystnad? Den var ny, fattas bara att han hade dragit fram den gamla gnällvisan om Jante-lagen och den unika svenska avundsjukan (i alla andra länder hade jag varit en kung för mina insatser, men i Sverige är jag bara en liten lort *snyft*). Jag vet inte vad han kallar organisationer som Svenskt näringsliv och Timbro, för att inte tala om de borgerliga partierna. Men när det kommer till kritan så vågar väl inte de heller sticka upp av rädsla för att inte bli inbjudna till Görans kalas...

Om företagande

2006-09-01T11:59:00.000+02:00

Jag har egentligen haft ganska lite kontakt med lite mer slipade representanter för de borgerliga partierna eller liberala åsikter i allmänhet (folk på båda sidor om blockgränsen är ofta pinsamt dåligt pålästa eller insatta i sina egna åsikter). Men ett återkommande tema är pengarnas och egoismens stora betydelsen för individen och världen i stort. Människor tycks reagera enligt någon slags Pavlovskt system, ge dem mycket lön och de arbetar flitigt, ge dem lite och de arbetar dåligt. Får de inte betalt efter sin förmodade arbetssinsats (om de alltså går på bidrag) så kollapsar de istället i passiva högar. Lite förenklat naturligtvis men ändå.

En annan vanlig föreställning är att företag enbart tänker i rent ekonomiska termer. Och här känner jag mig tvungen att nyansera bilden, trots att jag knappast ser mig som företagarnas främste förkämpe. Till att börja med är "företag" och "företagare" två otroligt intetsägande begrepp. Ett företag kan vara Nisses kebabkök med två anställda eller Ericsson med flera tusen. En företagare kan vara någon som på sin fritid säljer grönsaker på torget eller styrelseordföranden i Wal-Mart. Majoriteten av världens företag är mycket små och en stor del av de som driver dem hade tjänat mer pengar på att göra någonting annat.

Varför startar och driver man då ett företag? Kanske handlar det om en längtan efter självständighet, att vara oberoende, kanske handlar det om förverkliga en idé som man länge gått och grunnat på, kanske handlar det om att det inte längre finns några andra jobb inom den bransch som man är utbildad i och kanske handlar det om att man vill skapa något beständigt för kommande generationer. Ofta är det säkert en kombination av faktorer som ligger bakom beslutet. Det finns inte heller något som säger att alla måste livnära sig på företagsverksamheten utan det kan lika gärna vara ett sätt att administrera och organisera en hobby eller ett fritidsintresse.

Att driva ett företag kräver mycket arbete och uppoffring och de flesta får säkert inte tillbaka en monetär ersättning som motsvarar deras arbetsinsats. Men det finns andra belöningar som är minst lika viktiga som stolthet och ökat självförtroende. Plötsligt kan man kanske erbjuda sina vänner och barn ett arbete och man ger något tillbaka till samhället, man skapar någonting ur ingenting.

Visst spelar pengar roll, det går inte att i längden gå med stor förlust, men att säga att det enda som betyder något är pengarna är ändå väldigt förenklat. Kanske är det så i anonyma multinationella företag, där girigheten är det lim som håller samman hela organisationen men dessa utgör ändå en mycket liten andel av det totala antalet företag.

Att vara företagare är verkligen inget fult i mina ögon och kan mycket väl förenas med vänstervärderingar. Men samtidigt får vi inte glömma bort de anställdas roll när vi hyllar stora entreprenörer som Ingvar Kamprad eller Bill Gates. De må vara hur genialiska som helst, men de har ändå inte skapat sina företag och imperier helt på egen hand i slutna rum.

Valskval

2006-08-30T17:05:00.000+02:00

På vägen hem ifrån dagens lektion så blev jag inlockad av Florian i en valdebatt mellan Karin Pilsäter (ekonomisk talesman för folkpartiet) och vänsterpartiet i Östergötlands kandidat till riksdagen (jag kommer tyvärr inte ihåg vad han heter). Debatten var arrangerad av de liberala studenterna, dåligt arrangerad dessutom. Ingen moderator, ingen organiserad frågestund och inget program överhuvudtaget. Nåja, de fick i alla fall umgås lite med en höjdare inom partiet.

I övrigt var debatten inget revolutionerande, samma frågor och samma dumma kommentarer ifrån publiken som väntat. En av de unga damerna ifrån de liberala studenterna spelade inte helt oväntat ut "en bekant till mig-kortet". Det vill säga att någon hon kände levde minsann på A-kassa fastän han minsann var fullt arbetsför den lymmeln. Underförstått: A-kassan ska vara så låg att den knappt räcker till en burk bönor för då är minsann folk motiverade att arbeta. För som alla vet så finns det massor med arbeten överallt, företagen skriker efter människor att anställa. Det är bara våra höga bidragsnivåer som gör att folk ligger på sofflocket och fejkar arbetsskador. Alla vet ju (utom kommunister förstås) att hungriga vargar jagar bäst och pengar är det enda som räknas. Jag frågar mig ständigt hur någon kan kalla sig liberal med en sådan fruktansvärd människosyn.

Det finns folk som fuskar inom alla delar av samhället och de kommer man åt genom hårdare kontroller och inte genom att försämra villkoren för alla andra som sköter sig. Det är inte rätt att straffa legitimt förtidspensionerade för att det finns de som fuskar och det är inte rätt att straffa skötsamma invandrare för att det finns de som begår brott. Alla känner vi folk som missköter sig, men de allra flesta känner också desto fler personer som inte gör det. Varför låta undantagen utgöra normen?

Vänsterpartiet hade en del bra argument som väntat (demokratisering av ekonomin till exempel) men jag tycker att de misslyckas med att tala ur skägget, särskilt när det gäller de där 200 000 nya jobben inom den offentliga sektorn. Så som jag har förstått det så handlar det till stora delar om att ersätta jobb som tidigare rationaliserats bort, och den offentliga sektorn betyder alltså att det handlar om fler lärare, fler sjuksköterskor och fler poliser. Vem kan egentligen protestera mot det? Samma sak fast i mindre skala förespråkar ju flera borgerliga partier. Men när vänsterpartiet pratar om jobben så får man närmast intryck av att det handlar om 200 000 nya byråkrater som ska ägna sig åt att skicka papper mellan varandra. Så förklara vad era förslag faktiskt innebär flickor och pojkar.

Det är mest skit i Mellanöstern

2006-08-09T20:14:00.000+02:00

Av en rad olika skäl (både inbillade och verkliga) så har Israel mer eller mindre förklarat krig mot Libanon. Jag är inte särskilt väl insatt i konflikten, men det förfaller ändå som om Libanon var på väg mot rätt väg även om det demokratiska styret inte var så stabilt som man kunde önska. Det som jag finner mest märkligt med hela konflikten är hur Israel behandlar civilbefolkningen i konfliktzonen. Hizbollah är en gerillaorganisation och som alla gerillaorganisationer så är de väldigt beroende av sympatisörer ibland civilbefolkningen för att få skydd, mat och rekryter. De är alltså inte en reguljär armé med baser, olika vapenslag och en militär hierarki som är tillsatt och kontrollerad av staten. Sedan kan man tvista kring huruvida libanserna hjälper gerillan för att de är tvingade eller för att de sympatiserar med dem (eller helt enkelt för att de är onda araber). Faktum kvarstår: Hizbollah gömmer sig i skolor, hyreshus, bostadsområden och ibland civila. Vare sig detta är en kyligt beräknande strategi eller en naturlig följd av organisationen struktur så finns det en hel massa civila mellan dem och Israels väpnade styrkor.

Man skulle kunna hoppas att detta faktum skulle leda till en del moraliska dilemman och knepiga val för Israels del. Hur ska de bära sig åt för att skilja gerillan ifrån civilbefolkningen och orsaka så lite förödelse som möjligt och så vidare. Men här har Israel valt den lätta vägen. Hizbollah är dumma och onda, de har gömt sig ibland oskyldiga och därför är det också enbart deras fel om några barnfamiljer stryker med när israeliska plan bombar sönder och samman delar av Libanon. Att skicka ut flygblad som varnar om den kommande attacken är tydligen så generösa som Israel kan tänka sig att vara. Jag förstår inte hur de kan tänka så.

Ponera att polisen jagar en farlig brottsling och denne gömmer sig i ett hyreshus i Rinkeby. Skulle det då vara rätt av polisen att spränga hela huset i luften snarare än att försöka komma åt enbart den kriminelle även om det var svårare? Skulle polisen inte ha något som helst moraliskt ansvar för de oskyldigas död? Även om brottslingen tog gisslan, och även om denna gisslan kanske var hans medbrottsling, så hade polisen haft ett ansvar att minimera lidandet. Även om en armén opererar efter lite andra regler så kan jag inte se det moraliskt riktiga i att rasera ett helt land och sedan lägga alla döda och all förödelse vid motståndarnas fötter. Det är riktigt förkastligt att så fegt rygga undan ifrån en svår situation och jag hoppas att fler ifrågasätter Israels agerande.

En fråga om motstånd

2006-08-09T19:51:00.000+02:00

Efter vissa framgångar under det föregående valet så storsatsar nu Sverigedemokraterna över hela landet och så även i nordvästra Skåne. Det är alldeles för lätt att avfärda dem som okunniga jönsar, men uppenbarligen har de både en välfylld partikassa och ett visst stöd ute bland människorna. Smygrasismen frodas ut i stugorna och gör sig även gällande inom andra partier på diverse märkliga sätt. Hade inte historien fullständigt dömt ut nazismen och fascismen så hade dessa inriktningar fortfarande kunnat vinna stöd och anhängare ifrån breda samhällslager. Nu är förvisso kommunpolitik en himla sörja med gott om orginal och avvikande personligheter, men det är också på denna nivå som sverigedemokraterna har störst chans att påverka.

Frågan är hur man ska göra för att visa sitt missnöje med rasister av olika slag. Alltför ofta verkar våld vara det vanligaste svaret. Personligen har jag svårt att förstå vad antirasisterna tänker på när de tror att de ska kunna banka bort rasismen ur folk och få rasisterna att framstå som martyrer i behov av polisbeskydd. Våld är av tradition rasisternas eget redskap och det är vansinnigt att ge dem en ursäkt och något som kan väcka sympatier. Men i Båstad kommun betvivlar jag att AFA kommer att lyckas starta en lokalavdelning eftersom "kommunister" är ännu mer föraktade än rasister.

Jag skulle gärna vilja säga att ett par offentliga debatter mellan representanter för sverigedemokraterna och kommunernas övriga politiska partier hade avslöjat den tomma retorik och brist på insikt och nyansering som en stor del av sverigedemokraternas politik bygger på. Men det vore att sätta alltför stor tilltro till våra kommunpolitiker som verkligen inte är några verbala giganter. Om en ganska oslipad talare som Jan Björklund kan vinna debatter genom att konsekvent upprepa ståndpunkter på ett kraftfullt sätt så kan säkert en tillräckligt ambitiös sverigedemokrat sopa mattan med en illa förberedd motståndare.

Jag tror att humor är bästa vapnet, samt att man tar upp vissa tabubelagda frågor kring invandring för diskussion på platser som till exempel skolan. Att tiga ihjäl dem fungerar uppenbarligen inte.

Staten och kapitalet

2006-08-08T21:11:00.000+02:00

Nu är det valtider och det märks i lokalblaskan Nst/HD främst genom ett antal mindre genomtänkta debattartiklar ifrån olika lokalpolitiker samt diverse genomkorkade insändare ifrån olika tokstollar som tycker att det är rätt tidpunkt för dem att fatta pennan och klottra ner några rader (oftast missnöjda). Det är egentligen rätt fantastiskt vilka otroliga samhällslösningar som ryms på ett halvsidesdebattinlägg, allting verkar så enkelt när politikerna själva (eller deras politiska sekreterare/diverse lobbygrupper) får uttrycka det. Jag vet inte om de faktiskt är lite småkorkade eller om de tror att de talar väljarnas språk. Nu är detta förstås en ren pseudodebatt eftersom den enda som läser ledarsidorna i tidningen är jag.

Jag diskuterade politik på sommarjobbet med en jämnårig kollega och han tyckte att allting lät likadant. Även jag har slagits av att alla upprepar i stort sett samma saker och noga aktar sig för att komma med alltför provocerande förslag. Vissa partier (läs Folkpartiet) har destillerat ner politikens och samhällsbyggandets svåra konst till något som liknar att uppfostra en uppstudsig tonårsson. Det ska vara hårdare tag, mer krav och ett par rejäla hurringar då och då och sedan ska Sverige vara på fötter igen.

Men alla är i stort sett eniga om målen och möjligheterna. Det går bra för Sverige, men inte så bra som det borde gå. Däremot talas det tystare om att metoderna faktiskt skiljer sig en hel del åt mellan de olika partierna. Även om till exempel moderaterna utmålar sig som "det nya arbetarpartiet" så företräds de till största delen fortfarande av samma politiska kader på olika nivåer, och de finns egentligen ingen anledning att tro att partiets inre ska ha förändrats bara för att ytan har fått en ny omgång lackering. Men eftersom yta egentligen är det enda som man talar om så kan alla partierna framställa sig lite som de vill (vi är för sådant som alla andra är för och emot sådant som alla andra är emot). Den verkliga politiken är ingenting som politikerna vill visa upp för granskning. Vad vet vi egentligen om alla de förslag som läggs i riksdag, regering och Europaparlament? Hur ska vi skilja retoriken ifrån verkligheten? I dessa frågor kan vi inte vänta oss någon riktig hjälp ifrån våra folkvalda.

På DN:s hemsida finner jag ett lite märkligt bildspel över några av våra ledande politiska företrädare. Jag utgår ifrån att de själva har fått välja i vilken miljö som de ska fotograferas, vilket gör vissa bilder extra märkliga. Det är slående hur fotogena partiledarna är, även med hänsyn taget till att de i viss mån poserar och är fångade ifrån sina bästa sidor. De ser i stort sett ut som schyssta tjommar hela bunten om man ska utgå enbart ifrån fotona.

Göran Persson blickar stolt ut ifrån vad som förefaller att vara en tall och kramar glatt en trädstam som nästan är lika omfångsrik som honom själv. Man kan undra om detta är en subtil signal om att han fortfarande har kontrollen över de bångstyriga miljöpartisterna.

Maria Wetterstrand sitter och leker i en sandlåda, med vad jag utgår ifrån är hennes eget barn. Enkelt, värdigt och varmt. En bra bild helt enkelt, även om den knappast kommer att förmå mig att rösta på hennes parti.

Göran Hägglund är ute och springer långtifrån alla kyrkor och bibelmöten. Träningsoverallen är inte särskilt avslöjande och den gode Hägglund är lika välkammad som alltid. Fast bilderna säger kanske mer om partiledaren (hurtig yngling) än partiet (en samling konservativa homofober med bas i Jönköping).

Maud sitter och lyssnar på musik. Hon ser snäll och trevlig ut, långtifrån kravallerna i Paris och äggkastning på CUF:s lokaler. Jag är glad att det är hon och inte Federley (denna ansträngt hippa pajas) som fotograferats.

Lars Ohly är på en fotbollsmatch, folkligt så det förslår. Men nog ser det ut som om han lika gärna skulle kunna vara på ett politiskt stormöte i det gamla Sovjet. Det är ingen stillsam bild som lugnar gamla tanter som fortfarande fruktar kosackerna i alla fall.

Reinfeldt står och plirar med poser och miner som verkar hämtade ifrån hans politiske motståndare Gurra P. Men det är förstås ingen hemlighet att han låtit sig inspireras av socialdemokraterna på mer än ett sätt.

Sist men inte minst, den gamle sluggern Lars Lejonborg. Och var finner vi honom om inte i simhallen. Där han försöker ragga väljare ibland morgonsimmande pensionärer får vi förmoda. Man kan verkligen undra vad som har förmått honom att boka in en fotografering i simhallen av alla ställen.

Om girighet

2006-08-06T19:57:00.000+02:00

Greed is right, greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms; greed for life, for money, for love, knowledge has marked the upward surge of mankind.

Gordon Gekko

För en tid sedan läste jag hur en man (det kvittar vem, poängen är att det finns många som delar hans åsikt) efterfrågade mer girighet i världen och samhället. Han menade alltså att girighet är en dygd, en mäktig drivkraft, något att bejaka och uppmuntra. Och visst så har vi i mångt och mycket upphöjt girigheten till norm och ideal. Vi hyllar dagligen personer och bedrifter som har sprungit ur girighet och egoism, vi är en del av ett ekonomiskt system där girigheten har inlemmats som någonting normalt. Även vi små människor ska vara lystna och rovgiriga på det lilla sätt som vi kan även om vi aldrig når upp till samma nivåer som våra herrar.

Men låt mig berätta vad girigheten egentligen har gett oss. Girigheten är blind, så länge som du har pengar så finns det alltid någon som är villig att sälja saker till dig, sedan kvittar det om du är homosexuell, svart, invandrare, nazist, diktator, brottsling, massmördare eller kriminell. Du är aldrig så fattig som du själv tror för ofta så kan du ändå sälja din arbetskraft, din kropp eller dina organ. För precis som det finns ett oändligt antal köpare så finns det ett lika oändligt antal säljare. För den girige så kvittar det om den ekonomiska transaktionen sker i blodsdiamanter, stulet land, utdragna guldtänder, narkotika eller slavar. Allt är en fråga om varor och tjänster, vinstmarginaler och marknadsandelar. Den girige kan mycket väl inhägna och ta betalt för sådant som tidigare var en allmän och självklar rättighet såsom vatten och naturtillgångar. Men han kan också ta sådant som vi själva har skapat, modifiera det och sälja tillbaka det till oss som om det vore hans eget. Den girige startar inte nödvändigtvis krig men han förlänger dem eftersom de ger så stora vinster. Den girige uppfann inte slavhandeln men det är han som säljer ut sin egen familj och kommer på att det går att transportera fler slavar om de stapplas tätare. Den girige startar inga folkmord men han ser till att lägga beslag på den överblivna egendomen och är den förste som kryper ibland liken på jakt efter värdeföremål.

Nej, jag tycker inte att vi behöver mer girighet. Visst är den en del av våra mer mörka sidor och därmed en del av vårt mänskliga arv, men att påstå att det är girighet som ligger bakom vår nuvarande civilsation är att underskatta sanna mänskliga dygder såsom kreativitet, solidaritet och fantasifullhet. Girigheten är en destruktiv kraft som inte skapar utan snarare suger den sista droppen vätska ur oss och sedan lämnar oss att blåsa bort i vinden som tomma skal.

För dyrt att leva?

2006-06-14T12:39:00.000+02:00

Genom en lång serie händelser så snubblade jag över en ledarkolumn på Svenska dagbladets hemsida. Som bekant är denna tidning inte precis känd som en propagandamaskin för socialdemokraterna och de flesta av ledarskribenterna skriver om hur eländigt dagens Sverige är, vilket även är ämnet för den länkade kolumnen.

Sverige har höga skatter och en sänkning av dessa skulle säkert leda till stora förändringar, vissa är dock sannolikare än andra. Med tanke på vilka argument som artikelförfattarinnan använder så är det ganska tydligt vilka som är hennes målgrupp. Som så ofta annars så verkar liberaler vända sig till medelklassen och vädja till deras plånböcker. Allt handlar om vad de hade kunnat köpa, bygga eller göra med en annan grupp människor vid makten och lägre skatter.

Det är något som är helt skevt i samhällets grund- arrangemang när en grupp ägnar "lediga" kvällar, helger och semestern åt att snickra, handla, tvätta, rensa ogräs, måla, medan en annan stor grupp söker arbete och skulle kunna utföra en stor del av dessa uppgifter.

Till att börja med så är det långt ifrån alla som snickrar, handlar, tvättar eller rensar ogräs för att de är tvingade och är för fattiga för att ha råd med tjänstefolk. Chockerande nog så finns det människor som finner nöje i att pyssla med sina hem och trädgårdar. Detta kanske rentav är skälet till att de köpte ett arbetskrävande hus till att börja med, för det är sannerligen ingen som tvingar människor att köpa gamla kåkar.

Sedan verkar hon förutsätta att de flesta av Sveriges arbetslösa är snickare, städerskor eller målare, eller åtminstone villiga att utöva dessa yrken mot betalning oavsett utbildning, intresse eller kompetens.

Och slutligen så verkar hon anta att det kostar så lite att renovera sitt hus eller anlita en hushållerska att en skattesänkning hade gjort det möjligt för alla och envar att sluta med sitt inkompetenta hemmafixande och anlita professionell hjälp istället. Fast det är klart, snickarens höga priser kanske beror på att han inte har råd med att låta någon annan sköta bokföringen och därför inte har tid att lägga särskilt mycket tid på att faktiskt snickra.

Överhuvudtaget så verkar Sofia Nerbrand ta fasta på den stress som en välutbildad person (som till exempel hon själv) kan känna när de anser sig pressade att jonglera barn, hem, fritid och karriär. Helst ska inga som helst uppoffringar behöva göras ut det som man inte själv har tid med ska man betala andra för att göra. En hushållerska håller hemmet skinande rent, en nanny uppfostrar barnen, en trädgårdsmästare sköter trädgården och en hantverkare renoverar huset enligt ägarnas önskemål. Själv kan man utan dåligt samvete plocka russinen ur livets kaka utan att behöva försaka den ack så viktiga personliga friheten och utvecklingen. Jag tror inte Sofia själv inser att det krävs ett ganska speciellt perspektiv på livet för att ställa sådana krav. Och man kan ju verkligen fråga sig om det är bra för jämställdheten och leder till ett mer rättvist samhälle.

Eleven som kund

2006-06-07T14:28:00.000+02:00

Så är vi då äntligen klara med vårt examensarbete om svårigheterna med att privatisera skolan. Vilket är skönt eftersom det också betyder slutet för vår samhällskunskap, en kurs som blandat storslagna funderingar med uruselt framförande. Men sådant är livet på universitet, tyvärr verkar det finnas gott om dumskallar både ibland studenter och lärare. Men syftet med denna post var inte att förlora sig i klagosång.

En mycket bra artikel i senaste numret av Pedagogiska magasinet (nummer 2 2006) handlade om hur privatiseringen av skolan skulle kunna förändra förhållandet mellan elev och lärare på ett ganska oväntat sätt.

Om eleven blir kund så medför detta förhoppningsvis vissa fördelar såsom en minskad respekt för läraren som en oantastlig kunskapsgud och en större benägenhet att välja bort sämre eller mindre lämpliga utbildningar. Vilket naturligtvis är en starkt förenklad idealbild av en ganska komplicerad situation, men ändock.

Men en nackdel kan också vara att eleven i ännu större utsträckning passiviseras. Som varande en kund så köper ju han eller hon en utbildning. De betalar för en tjänst. Men kunskapsskapande är en process mellan lärare och elever. Det går inte att bara sätta sig ner och förvänta sig att läraren ska lära eleven en massa saker utan att denne själv behöver anstränga sig.

Detta för mig även in på en annan vanlig diskussion om det svenska skolsystemet (och det socialdemokratiska Sverige i allmänhet) nämligen att det kväver de begåvade eleverna och försöker tvinga alla att vara medelmåttor. Ofta exemplifieras detta med att personen som uttalar sig, själv berättar om hur understimulerad han var i skolan. Hur lite som kurserna gav och hur sällan han blev utmanad. Minnen som tydligen inte förbleknat eller påverkats av att de ofta utgår ifrån händelser som ligger flera årtionden bakåt i tiden. Lösningen skulle då vara friskolor eller elitskolor där gräddan av våran elever drillas för att bli ännu smartare så att de så småningom kan berika Sverige och sig själva.

Jag var själv en elev som säkert kunnat prestera mer och bättre, särskilt i gymnasiet. Men att det inte blev bättre betyg beror till största delen på att jag var lat, bekväm och nöjd. Detta hade inte förändrats bara för att jag gick i en annan skola eller hade andra lärare. Kombinationen smart men lat är inte helt ovanlig både i skolan och samhället i övrigt.

Personligen tycker jag att det är konstigt att personer som så ofta hyllar individens förmåga och begåvning så sällan söker lösningen eller förklaringen på olika problem inom sig själva. Att man inte når fram till mållinjen på den tid som man förväntade sig beror mer på en själv än på de skor som man har köpt. Jag förnekar inte att skolmiljön och läraren spelar en mycket stor roll för elevens utveckling, men de kan inte skapa något som inte redan finns där. Det är den enskilde eleven som allting utgår från, det är han som sätter gränserna, bestämmer förutsättningarna och satsar tid och energi. Undervisning och inlärning är ett samspel som ställer krav BÅDE på lärare och elever.

Att dra slutsatser

2006-05-31T10:00:00.000+02:00

Läste en artikel om pokerspelande i DN igår gjord av OMD som verkar vara en privat mediabyrå. Vilket märks på de slutsatser som dras av artikeln. Tillåt mig att först citera vad en undersökning av vilka som spelar poker har kommit fram till:

Nätpokerspelare är också mycket oftare än andra spelare eller lottköpare studerande, sjukskrivna eller arbetslösa. De är därmed också den grupp som har minst pengar att förlora, konstaterar företaget OMD i en analys.

Av detta drar Martin Hugosson, research director på OMD slutsatsen:

- Vi har tittat på hur spelandet ser ut i dag i Sverige och fått insikten att nätpokern har väckt en helt ny spelargrupp till liv. En grupp som inte tidigare har köpt lotter eller har använt sig av de olika speltyper som har funnits.

Det finns alltså inget tragiskt eller problematiskt kring att en massa studenter och arbetslösa spelar med pengar som de inte har råd att förlora. I alla fall inte ur näringslivssynpunkt. Det som är bra för företagen är bra för Sverige eller?

Ett annat intressant konstaterande är detta:

- Nätpokerspelaren spelar ofta med förhoppningen att tjäna pengar på det. Det finns en mycket större plan över inköp i den gruppen, över vad de ska konsumera det närmaste året eller åren. Mycket mer än för dem som spelar Bingolotto eller köper traditionella lotter eller spelar på hästar, säger Martin Hugosson.

Poker omges av en massiv mytbildning och internetspelande kan jämföras med en guldrush. Massor av människor är övertygade om att just de kan tjäna stora pengar på poker och att det egentligen bara handlar om skicklighet och statistik i alla lägen, att ingen risk är närvarande. All marknadsföring och de fåtal personer som faktiskt blir förmögna på poker förstärker bara den myten. Samtidigt spelar elever på svenska skolor bort sitt studiebidrag och skuldsätter sig hos varandra vilket i sin tur leder till våld, desperation och brottslighet. För att du ska vinna så måste någon eller några förlora i motsvarande utsträckning.

Människor är alltid på jakt efter genvägar till lycka, rikedom och framgång. Men dessa är i praktiken ofta hägringar.

Staten, fucking staten

2006-04-27T13:11:00.000+02:00

Jag har verkligen inte emot en stark stat och en stor offentlig sektor, tvärtom så ser jag det närmast som en förutsättning och en garant för medborgarnas rättigheter. Men jag ställer mig ändå tvekande till den dubbelmoral som verkar tränga sig på lite varstans ifrån.

Om staten driver företag ska de då bete sig precis som vilken annan girig rovkapitalist som helst? Ska det egna bostadsbolaget var kommunens främsta inkomstkälla på invånarnas bekostnad? Ska våra skattepengar gå till statliga kasinon och pokersajter?

Så fan heller! Det finns ingen anledning för staten och kommunerna att driva en massa företag om de ändå avser att bete sig precis likadant som vilken överbetald företagsledare som helst. De statliga spel- och alkoholmonopolen är inte till för att ge statliga företag en marknadsfördel utan för att skydda medborgarna ifrån de skadliga effekter som alkohol- och spelberoende ger upphov till oavsett vad de historiska orsaker till att de skapades är.

Trött på att skriva

2006-04-20T14:35:00.000+02:00

Lärarutbildningen av idag består av väldigt mycket skrivande, det är uppsatser, papers, PM, hemtentor, reflektioner, grupparbeten och så vidare. Att lära sig skriva och tänka självständigt är förstås inte fel, i synnerhet inte för en blivande lärare, men alla dessa aktiviteter har även en annan sak gemensamt: de kan utföras utanför klassrummet. En uppsatskurs kräver inte speciellt många lärarledda lektioner och förhoppningsvis så kan varje handledare klämma in några elevsamtal under sin ordinare arbetstid. Kort sagt, det är billigt att ge studenterna en massa skrivuppgifter.

Eller är det kanske bara jag som är trött på att skriva ännu en uppsats med allt vad det medför? :)

Debatt, diskussion, dialog.

2006-04-10T22:51:00.000+02:00

I samband med att jag pluggade till en hemtenta så läste jag en mycket tänkvärd text i en antologisamling som heter "Den gränslösa medborgaren" (Agora 2002). Den handlade om den språkhistoriska skillnaderna mellan debatt, diskussion och dialog.

Debatt är kopplat till våld, agressivitet och konfrontation. Det handlar om att svinga verbala knölpåkar mot varandra och besegra sin meningsmotståndare.

Diskussion är besläktat med sönderdela och dissekera. Den som diskuterar vill verkligen gå till botten med en utvald fråga.

Dialog går tillbaka till det grekiska ordet för samtal och de som deltar i en dialog försöker förstå varandras argument och leva sig in i dem.

Till detta kan man sedan lägga monolog eftersom en hel del som utger sig för att diskutera i själva verket bara pratar för sig själva utan någon som helst hänsyn till sina åhörare eller meddebattörer.

Vår värld har alldeles för mycket debatt och monologer och alldeles för lite diskussion och dialog. Det gäller inte minst internet. Vilket faktiskt är jäkligt synd. Eftersom en debatt är en strid som deltagarna vill vinna så leder den också till en demonisering av de som tycker annorlunda. Det är lättare att slåss mot någon som står för allting som man själv hatar. Vi behöver inte fler personer som skriker ut sin åsikt ifrån hustanken, vi behöver fler personer som lyssnar.

Pojkar från Mars, flickor från Venus?

2006-03-28T17:10:00.000+02:00

Jag läste det här blogginlägget tidigare idag och det gjorde mig illa till mods. Såhär är det inte! vill jag utbrista. Men var kommer då all hennes vrede ifrån? Jag känner verkligen inte igen mig i hennes bild av skolan, men mitt eget resonemang och mina egna skäl att tycka annorlunda är minst lika känslomässiga som hennes.

Jag vill inte ha en könssegregerad skola, lika lite som jag vill ha särskilda skolor för fattiga och rika, smarta och dumma. Jag vill inte att det ska finnas skillnader på annat än individnivå. Men jag undrar ändå om det är något som jag har missat, om det finns någon struktur, något mönster som jag inte har sett. Om jag har gått igenom mitt liv med skygglappar bara för att samhället skyddar vissa på bekostnad av andra.

Det är hennes vrede som skrämmer mig, för det är den utsatte och illa behandlades vrede och den ger tyngd åt en text som jag annars kanske avfärdat. Jag hoppas att hon har fel, men jag är inte så säker som jag skulle vilja vara.

Liberalerna och individen - The Fredrick Federley Story

2006-03-26T13:20:00.000+02:00

För de som inte vet så är Fredrick Federley ordförande för Centerns ungdomsförbund. Dessutom har han en egen liten blogg, precis som alla andra hippa politiker. Man skulle kunna tänka sig att ett parti som faktiskt samarbetat ganska mycket med socialdemokraterna genom åren skulle vara lite mer balanserat i sina åsikter. Men Centerns ungdomsförbund med Fredrick i spetsen verkar satsa sina pengar på den borgerliga alliansen och en generell högerpolitik (även Maud har som bekant uttalat sitt stöd för åtgärder som knappast har sitt ursprung på vänsterkanten).

En av grundpelarna i CUF:s program, och en viktig liberal idé överhuvudtaget är:

"Du ska få bestämma själv
Det är du själv som ska vara drivande i ditt liv. Men tillsammans med andra människor kan du uppnå mycket mer än du kan göra ensam. Så länge du inte förstör för någon annan eller inkräktar på någon annan människas liv ska du få göra vad du vill."

Visst låter det väldigt förnämligt och bra på deras hemsida? Men nu är det ju inte fullt så enkelt i praktiken, eftersom en massa fria individer tydligen bestämmer sig för att stödja en annan form av politik än den som Centern eller deras samarbetspartners för. Man skulle då kunna tycka att det bästa vore att följa sina egna ideal och acceptera dessa människors rätt att tycka annorlunda. Men då heter man inte Fredrick Federley.

De flesta som följer nyheterna har säkert hört talas om de protester och demonstrationer som för tillfället skakar Frankrike. Upp till 1,5 miljoner människor uppges ha deltagit. Det är ganska mycket även i ett land med en så stor befolkning som Frankrike. Man skulle kunna föreställa sig att det finns skäl att lyssna på vad så många människor har att säga. Men Fredrick svarar på den frågan i sin blogg.

"Jag tycker att de franska politikerna ska stå pall gentemot demonstrationerna och jag tänker inte låta dem påverka den politik jag för. Egentligen kan man se oroligheterna som ett rättesnöre. Fransmän är generellt oroliga själar med starka särintressen som ofta gör sig hörda. Den franska vänstern och högeryttern är inte mindre oroliga själar. När de är sura kan man lätt drista sig till att man är rätt ute."

När 1,5 miljoner människor samlas för att protestera då vet man alltså att man är rätt ute. Det är först när ingen alls protesterar som man ska vara riktigt rädd för att ha gjort fel.

"En grupp mer eller mindre intellektuella från den franska vänstern surfar på den oro som finns hos många fransmän just nu. Man gör det skickligt och lyckades förrigår få ut en miljon människor på gatorna."

Ja, se den där vänstern. Visst är de listiga och skickliga på att uppvigla andra? Tydligen är den där fria viljan inte så mycket värd ändå när det kommer till kritan. I alla fall inte när vänsterintellektuella använder sina fruktansvärda krafter på folket.

"Det är aldrig bra att låta fransmän diktera politiska villkor."

Nä, inte ens i sitt eget land. Se bara på den franska revolutionen, Napoleon och det patetiska motståndet mot Hitler. Det vore bättre om någon mer effektiv statsmakt som till exempel USA fick ansvaret för Frankrike. Eller så kunde man kanske låta den fria marknaden avgöra vilket lämpligt företag som skulle få det ansvaret?

"Det är till och med sämre när vänster- och högerfalangerna är ense. Då är det riktigt läskigt och det ger mig två anledningar att högaktiningsfullt lägga protesterna åt sidan som allmänna aggressioner och inte som riktade mot ungdomsavtalen."

Steget ifrån kommunist till nazist är ju som alla vet inte särskilt stort. Och allmänna agressioner som samlar 1,5 miljoner människor, det ser man ju varje dag. Jag var till exempel nere på stan igår och såg några miljoner demonstrera mot att det fortfarande var vinter långt inne i mars. Ännu en kupp genomförd av de vänsterintellektuella förmodar jag.

Avslutningsvis så kan jag tillägga att det glädjer mig att Centerpartiet har en sådan omfattande begåvningsreserv i sitt ungdomsförbund. Fredrick har verkligen en förmåga att bryta ner den mest komplexa fråga i hanterbara småbitar.

Centerpartiet, på ungdomarnas sida?

2006-03-26T12:41:00.000+02:00

Centerpartiet har de senaste månaderna försökt profilera sig som ett ungdomsvänligt parti, med blandad framgång. Jämförelsen med Frankrike haltar något eftersom liknande åtgärder inte riktigt mottagits med så stor entusiasm som Maud kanske framfört.

Men nu till kärnfrågan, har Maud rätt? Kommer en urholkning av skydd och rättigheter leda till så många fler jobb att det är motiverat sälja ut åtgärder som svensk arbetarrörelse kämpat väldigt hårt för under decennier?

Den grupp som Maud lyfter fram består av ungdomar mellan 16 och 24 år, ofta med dåliga eller ofullständiga betyg ifrån skolan. Personer som alltså tillhör den stora massan av outbildad arbetskraft. Och vilka jobb ges till den outbildade arbetskraften idag? Jo, enkla jobb inom industri och tjänstesektor. Branscher som redan har ganska hög personalomsättning och låg status. Att det blir förmånligare att anställa ungdomar kommer inte att ändra på det faktum att de ofta är lågutbildade och föga attraktiva i många arbetsgivares ögon. Ingen 17-åring med dåliga betyg kommer att få ett jobb som läkare oavsett hur mycket billigare det blir att anställa honom.

Det är inte svårt att föreställa sig att ungdomarna alltså kommer att erbjudas precis samma jobb som tidigare men nu till ännu sämre villkor. Dessutom får arbetsgivaren incitament att bibehålla den höga personalomsättningen och regelbundet plocka bort anställda som antingen varit anställda så länge att de snart får samma villkor som vanlig personal eller som helt enkelt är på väg att bli så gamla att de inte längre omfattas av förmånerna.

Sedan kan man även ifrågasätta hur ofta ett låglönejobb i sig självt innebär ett avstamp in i en bättre värld? Att ha jobbat på McDonalds i ett år är kanske bättre än att inte ha jobbat alls men det öppnar ganska få dörrar in till andra branscher utanför snabbmatsindustrin. Det finns en risk att ungdomarna för evigt fastnar i en värld av tillfälliga och lågavlönade arbeten.

Indirekt arbetar Maud vidare på att förstärka illusionen om att det finns tiotusentals jobb ute på svenska företag men att dessa inte materialiserar sig enbart på grund av den fruktade svenska staten har lagt på så många tunga avgifter och krav på det svenska näringslivet. Om det är för dyrt att anställa och för lönsamt att vara arbetslös så skapas inga jobb, resonerar man och förespråkar en nedmontering av stat och fack samt en spark i ändan på alla arbetslösa. Jag tycker att detta är ett tragiskt och onyanserat sätt att tänka på. Återigen glömmer man bort den komplexa verklighet som vi lever i.

En stor del av det svenska näringslivet riktar sig mot svenska konsumenter vars förmåga att konsumera är direkt beroende av deras lön. En arbetstagare som får betalt i mat och husrum kanske tillverkar väldigt billiga mobiltelefoner men han köper å andra sidan inte heller några. Att sänka priserna genom att sänka lönerna medför också att antalet potentiella konsumenter minskar.

Att ha ett arbete handlar inte bara om att tjäna pengar även om det kanske är det främsta skälet till att så många arbetar. Det är också en väldigt social process som gör en delaktig i samhället och bidrar till att skapa hela och fullständiga individer. Myten om den förslappade arbetslöse som ligger på sofflocket och skrattar åt den lättlurade staten är just det, en myt. Visst finns det undantag, men de stora flertalet arbetlösa skulle vara lyckligare om de fick ett jobb och det finns inga skäl att tro att de inte gör allt som står deras makt för att skaffa det.

Men lösningen ligger inte i att öka otryggheten och ofriheten för alla utom företagen. Det var ju just ur en sådan situation som fackförbunden och det socialdemokratiska partiet uppstod. Vi har redan prövat ett sådant system och vi vill inte tillbaka.

Ett blygsamt förslag

2006-03-23T12:33:00.000+01:00

Mina högt värderade kollegor har skrivit ett antal debattartiklar om sexarbete som har varit väldigt tänkvärda och har fått mig att fundera mer kring detta så orättvist utpekade område. För visst är det fel att staten kriminaliserar och samhället stigmatiserar vad som i grunden är en helt frivillig transaktion mellan två vuxna människor? Genom vår ovilja att låta den fria marknaden lösa problemen inom denna sektor så har vi överlämnat en stor del av marknaden åt utländska intressen trots att vi själva har mycket att erbjuda.

Den svenska kvinnan är utomlands känd för att vara både förförisk och tillgänglig och det är beklagligt att vi inte har försökt utnyttja detta i större utsträckning. En fullständig legalisering av sexindustrin skulle kunna skapa tiotusentals nya jobb och därmed ge den svenska staten välbehövliga skattepengar. Dessutom skulle vi återge Sveriges medborgare rätten till sina egna kroppar och motarbeta det statliga förmynderiet.

Sex mina vänner är en förlåtande bransch där det finns utrymme för alla typer av människor; korta, långa, unga, gamla, män, kvinnor, svarta och vita. Eftersom sexindustrin i så stor utsträckning bygger på att tillfredställa en diversifierad kundkrets högst varierande smak så finns här plats och möjligheter för ett stort utbud av sexarbetare. Vissa grupper efterfrågas kanske mer än andra, men det är också inom dessa grupper som det finns flest arbetslösa. De stora förlorarna är som alltid de medelålders männen, men det kommer även att skapas andra typer av jobb inom ekonomi och administration när branschen väl expanderar. Dessutom kan det vara rimligt att staten helt eller delvis finansierar könsbyten eller kosmetiska operationer om detta underlättar chanserna att få jobb.

Nu kan man kanske fråga sig hur de svenska sexarbetarna ska ta upp kampen mot de utländska sexarbetarnas låga löner. Och det är också en mycket rimlig fråga. Men Sverige har andra konkurrensfördelar. Vårt fokus bör ligga på kvalité och gedigna kunskaper. Regelbundna läkarundersökningar och högt ställda krav ifrån hälsovårdsmyndigheterna garanterar att sexarbetarna är friska och rena. Vidare bör det organiseras olika former av sexarbetarutbildningar på KomVux eller som kvalificerade yrkesutbildningar.

Sex är som bekant en skön och bekväm syssla som inte anstränger kroppen särskilt hårt. Man kan därför tänka sig att det kan vara ett lämpligt extraknäck för studenter och ett bra sätt att åter fasa in sjukskrivna människor i arbetslivet. Sex i sig har en dokumenterad terapeutisk effekt och kan vara ett utmärkt botemedel för lättare depressioner eller andra milda mentala åkommor.

Sammanfattningsvis så är detta en bransch med en oerhört stor potential och det finns inga skäl för Sverige att låta andra länder helt dominera sexhandeln. Vi borde snabbt och enkelt kunna bygga upp en egen bärkraftig sexindustri, inte minst för att råda bot på vår höga ungdomsarbetslöshet. Det är ingen tvekan om att detta är en tjänst som efterfrågas och det finns gott om utrymme för internationella expansioner. En spännande ny värld står för dörren om vi bara vågar lite mer på den fria viljan och bryter det åsiktsmonopol som radikalfeministerna så orättvist lagt beslag på.

Bloggar och politik

2006-03-18T13:22:00.000+01:00

Ganska många politiker på olika nivåer verkar ha gett sig in i bloggvärlden, mer eller mindre seriöst. Men jag undrar om man inte har överskattat bloggen som politisk verktyg. Min egen erfarenhet är att politiska bloggar som regel har två typer av läsare: de som redan sympatiserar med bloggaren och de som bekänner sig till motståndarsidan. Vilket i sin tur medför att det brukar utspela sig en hård kamp om tolkningsföreträde i kommentarssystemet. Bloggen som ett sätt att nå ut till nya väljare tror jag egentligen inte så mycket på. Visst kan det vara ett bra sätt att hålla kontakten med redan existerande sympatisörer men jag tror inte många personer har bytt parti efter att ha läst någon politikers blogg.

Sedan har den frihet som bloggandet innebär en tendens att leda till osakliga och mindre seriösa poster. Många av de politiska ungdomsförbunden verkar lägga ner mer tid på smutskastning än seriösa debattinlägg. Under sådana omständigheter så vore det bättre att producera färre men bättre artiklar och använda bloggning som ett enkelt och smidigt publiceringsverktyg istället för en dagbok. Om jag medvetet söker upp en politikers hemsida så vill jag vet vad han eller hon har för åsikter, bakgrund, drömmar och mål. Jag vill inte tvingas in ett förtroligt och barnsligt samtal späckat med skvaller och överdrifter.

Ett typexempel på en, i mina ögon, dålig politisk blogg är den som MUF:s ordförande Johan Forssell skriver. Nu ska jag väl vara ärlig och erkänna att jag inte sympatiserar med varken MUF eller Johan särskilt mycket överhuvudtaget. Men jag anser icke desto mindre att hans blogg är skräp. Han skriver inte som om han vore en politiker utan som om alla läsare vore hans polare och bloggen var ett samtal som utspelade sig i bastun efter ett svettigt upprop mot kommunismen. Istället för en djupare analys så serveras man dåliga skämt, förnedrande och förlöjligande bilder och en massa självklara sanningar. Nu är visserligen ungdomsförbunden av hävd ganska onyanserade överlag, men Forssell går ändå över gränsen. Det finns inget utrymme för tvivel när åsiktsmaskinen drar igång.

Jag är besviken på så många kastar bort de möjligheter som bloggarna ger och bara betraktar dem som ännu en kanal för samma gamla trötta skitsnack.

En annan värld är möjlig?

2006-03-15T19:18:00.000+01:00

På vår sociologikurs, och i den litteratur som hör till denna, behandlar vi för tillfället väldigt stora frågor. Det är systemvärld, livsvärld och ekonomi och dessas inbördes förhållande och maktställning som diskuteras. Emellanåt blir det så tung och stort att det nästan blir kortslutning. Inte för att det är så svårt utan för att det är så komplext och så stort. Likt en blind famlar man sig fram på okända stigar men ändå ständigt i rörelse framåt.

Även om det är stora saker att diskutera så är det ändå väldigt befriande att hantera sådant som man ofta tar för givet eller inte alls tänker på. Och det dröjer inte länge förrän man börjar undra varför inte liknande diskussioner verkar föras på andra platser i samhället, som i media eller offentligheten. Det är alldeles för mycket som tas för givet, som är så självklart att det inte ens diskuteras.

Allt detta får mig att reflektera över min egen roll som framtida lärare i samhällskunskap. För jag vill verkligen inte bli ännu en myndighetsrepresentant som rapar upp de sanningar som för tillfället är på modet för ännu en generation med elever. Jag vill hellre ge dem verktyg för att dekonstruera och rekonstruera världen. Såhär ser samhället ut men hur vill du att det ska vara och hur skulle du kunna genomföra dessa förändringar? Visst är det lätt att snacka om att lära ut ett kritiskt tänkande men det är mycket svårare att faktiskt göra det. Det första steget mot att lära ut självständighet måste väl vara att själv anamma den?

Det långsiktiga åtagandet - kursuppgift

2006-03-13T13:24:00.000+01:00

Även jag inkluderar min senaste kursuppgift i min blogg. Det handlar om en debattartikel som ska anknyta till något ämne som har tagits upp på vår delkurs i nationalekonomi tidigare.

Framtidens, och i viss mån dagens, samhälle stavas flexibilitet, just-in-time och nätverksrelationer. Mycket av dagens företagande handlar mer om yta än innehåll, marknadsföringsavdelningen har större budget än produktionen som numera betraktas som lite smutsig och under vår värdighet. Det är nästan så att vi ska vara tacksamma över att låglönejobb lämnar vårt land för grönare nejder eftersom de ändå är så tråkiga, farliga och osexiga. Det finns en önskan att distansera sig ifrån den fysiska delen och ägna sig helt åt att sälja idéer, livsstilar, drömmar och koncept. Att ägna sig åt illusionsskapandet svåra konst. Det är inte ett stycke tyg du håller i din hand utan ett plagg som gör just dig till en vinnare och en medlem av någon högstatusgrupp.

Men även om den slutgiltiga prislappen mer beror på företagets image och marknadsföringskostnader än sömmerskornas löner så måste produkten ändå tillverkas någonstans. Ännu en fördel med den moderna tekniken är att den möjliggör en sällan skådad rörlighet men den medför även en anonymisering. Människor förvandlas till siffror på ett Excel-dokument där det enda som betyder något är slutsummans förhållande till budget. Genom att lägga ut anbud och låta andra stå för produktionen och de fysiska fabrikerna så kan man garantera maximal rörlighet och lägre priser även om det bara handlar om besparingar på några kronor. I andra änden så får de enskilda producenterna tävla mot konkurrenter, som de kanske aldrig ser, för att vinna ett avlägset men mäktigt företags gunst. Deras herrar är nyckfulla och svåra att behaga, vid minsta misstanke om att kostnader utöver produktionen kan uppstå så kommer de antagligen att försvinna. Det är säkert fullt möjligt för företagen att satsa på långsiktigare engagemang och att verkligen garantera en dräglig tillvaro för sina mindre synliga anställda. Men det är lättare att istället överge dem och vända sig till deras konkurrenter, att säga att man ingenting visste eller ingenting förstod trots att de låga priser som man erbjöds måste bero på någonting. Ingen som räknas kommer ändå att kunna klaga så högt och ihärdigt att deras kunder på andra sidan jorden hör det.

Men vi är alla offer för den ökade rörligheten om än på olika sätt. I Västvärlden är det snarast vår förmåga att verkligen komma åt företagens vinster som är problemet. Företagen kan i vissa fall ha en ekonomisk styrka som vida överstiger många av världens länder, men de är samtidigt långt rörligare och mycket mer svårfångade än stater. Det finns alltså en risk att de enskilda medborgarna får stå för en allt större del av det framtida skatteuttaget. Är detta ett önskvärt scenario eller är det kanske så att samhället har halkat efter och tappat kontrollen över den skenande ekonomiska och tekniska utvecklingen?

Det är alldeles uppenbart att det finns problem med den ohejdade ekonomiska utvecklingen och den ökade kapitalrörligheten. Särskilt eftersom en stor del av denna utveckling har påskyndats och motiverats med att den ligger i våra intressen. Att vi som konsumenter har efterfrågat detta. Men nu är det hög tid att fråga vad vi som arbetstagare och medmänniskor vill ha för ett samhälle och hur detta ska uppnås. Låt oss betrakta världen som hela människor och låt andra ideal och värden styra den framtida utvecklingen.

El-fel?

2006-03-11T11:25:00.000+01:00

Det värmer mitt hjärta att det inte är alla som har råkat illa ut när el-marknaden avreglerades.

Skandia-rättegången

2006-03-09T12:36:00.000+01:00

Hela Skandia-affären är ett av många exempel på varför det är bra att ha en självständig, oberoende och granskande press. Sådant som låter bra i ett stängt styrelsrum fullt av likar, låter ofta mycket sämre om det dras ut i ljuset och utsätts för en mer seriös granskning.

Här sitter alltså några av näringslivets största höjdare, som sannolikt dessutom är både begåvade och synnerligen välutbildade, och argumenterar som om de vore små trilskande barn. Om de nu inte medvetet ljuger så är de i så fall alldeles för korkade för att ha ansvar för större penningsummor än en handfull växelmynt. Under alla omständigheter så har de verkligen inte gjort sig förtjänta av löner i miljonklassen.

Förändringens vindar blåser?

2006-03-09T11:29:00.000+01:00

Ett ganska vanligt argument för att man ska rösta borgerligt i årets val är att socialdemokraterna har suttit för länge vid makten, hela 70 år eller vad det nu blir. Ja, det är förstås ett enkelt och slagkraftigt argument som folk har lätt att ta till sig. Förändring är ju trotsallt något som ofta eftersträvas i dagen samhälle, även om den bara sker för sin egen skull. Men det är också lätt att få för sig att Sverige har varit en enpartistat i närmare 70 år och detta är det första fria valet, eller att SAP som parti inte har förändrats ett skvatt sedan det grundades. Vilket naturligtvis inte är sant.

Att föra in socialdemokratins långa maktinnehav i debatten kan vara ett dubbeleggat svärd. För är det inte borgerlighetens största misslyckande att de inte själv har framstått som ett trovärdig regeringsalternativ tidigare och oftare än vad de faktiskt har gjort? Att de varit så kraftlösa att socialdemokraterna kan bilda regering även efter valförluster?

Och om nu socialdemokraterna är så gamla och sega varför har då så många fortsatt att rösta på dem år ut och år in? Och varför är deras ideér så bra att även de borgerliga partierna har börjat dra till vänster och tala om "välfärd" och "låginkomsttagare" som om de vore deras främsta beskyddare? Nuförtiden verkar det snarare vara metoderna än motiven som skiljer de stora partierna åt. Åtminstone om man får tro deras egen valpropaganda, vilket så klart är ganska vanskligt.

Åsiktspaket och fanatism

2006-03-07T13:16:00.000+01:00

Jag har roat mig med att surfa runt lite ibland diverse politiska bloggar och hemsidor under dagen. På många sätt är det ganska beklämmande och min tidigare bild av många människors syn på politik har blivit bekräftad. Vissa åsikter verkar nämligen gå hand i hand med varandra mer för att det är någon slags tradition än för att de faktiskt är besläktade. Det är som att högern och vänstern tar varje tillfälle i akt att tycka olika. Om den ena sidan hejar på Israel så måste den andra heja på Palestina, om den ena sidan hejar på Republikanerna så måste den andra sidan heja på Demokraterna, om den ena sidan hejar på USA så måste den andra var emot, och så vidare in i absurdum.

Jag förstår att man kan ha många olika åsikter på hemmaplan och hamna i konflikt med varandra, men att automatiskt applicera samma tänkande på långt större och mer invecklade frågor blir för det mesta ganska så löjligt. Var står det skrivet att en sann kommunist måste hata Israel och en sann liberal måste avguda USA? Och måste ens stöd anta formen av förbehållslös dyrkan? Kan man inte gilla USA men ändå tycka att Irak-kriget är fel eller att Guantanamo-basen borde stängas?

Bristen på nyanser är en av de saker som ofta gör politik så tråkig att diskutera. Ger jag mig in i en debatt så vill jag inte att min meningsmotståndare ska argumentera som om han eller hon förutsatte att jag stod för allt som de hatade bara för att jag inte håller med, vilket händer alltför ofta. Det är faktiskt möjligt att problematisera kring Stalins Sovjet och kommunismen utan att vara en terroristkramande stalinist av värsta sort. Man kan ha sina sympatier i en planhalva, utan att för den sakens skull hata allt som kommer ifrån den andra sidan. Samtidigt som partiledarna smyger allt närmare mitten så verkar många av de mest politiskt intresserade nöjda med att sitta i sina egna ankdammar och kasta skit på varandra (utan rädsla för fågelinfluensan märkligt nog). Jag antar att det här blogginlägget i viss mån hör samman med det som jag tidigare skrev om "det vuxna samtalet".

I slutändan finns det inga absoluta sanningar utan bara olika åsikter. Jag önskar bara att fler förstod det.

Det revolutionära skägget?

2006-03-06T17:02:00.003+01:00

Jag har observerat att det föreligger en viss skillnad mellan hur olika människor med olika politiska åsikter väljer att pryda sina anleten. Åtminstone när det gäller de manliga (jag räknar mig själv i denna kategori). Det verkar finnas mer skägg av olika omfång och slag ibland vänsterfolk jämfört med högerfolk. Åtminstone på lägre nivåer (ganska få ledande vänstermänniskor som jag känner till är skäggbeprydda). På universitet skådar man många skägg på Lärarutbildningen men väldigt få ibland teknologer och ekonomer. Marx innehade som bekant ett magnifikt skägg medan Milton Friedman mest liknar ett russin, om man nu ska göra en jämförelse. Så kan man då döma en man efter hans skägg eller avsaknaden av det? Vad kännetecknar en mustasch? Och vad betyder Georges val att raka bort sitt skägg? Livet är fullt av gåtor och mysterier.

För att vara lite mer seriös så ska jag skriva några rader om dagens lektion, eller rättare sagt diskussionen efteråt. Vi ska försöka ordna en utvärdering för föregående kurs eftersom en sådan aldrig givits av våra kursansansvariga. Men den behövs verkligen med tanke på vilken kvalité som föregående termin har hållit. En diskussion ock konfrontation med kursledningen känns nödvändig. Inte för att jag egentligen tror att de faktiskt kommer att lyssna eller komma med något vettig förutom de gamla vanliga antydningarna om att vi lärarstudenter är lata och korkade (fula är vi antagligen också, för att inte tala om gnälliga och respektlösa. Ställa krav, fy fan vad kommunistiskt!). Men det är alltid bra att rensa luften och få utlopp för frustration och missnöje som man har gått runt och burit på.

Det är jämställt att ha en hushållerska

2006-03-03T13:32:00.000+01:00

Jag sitter och tittar på en sändning ifrån den borgerliga alliansens konvent på kanal 24 och återigen nämns åtgärden att sänka kostnaden för hushållsnära tjänster. Argumenten är de gamla vanliga: det är ett bra sätt att komma åt svartjobb, skapa nya arbeten och dessutom är det bra för jämställdheten.

Till att börja med så ska man väl inte komma till rätta med brottslighet genom att legalisera den brottsliga handligen? Sedan kan man förstås undra hur många det faktiskt är som lägger ner så mycket tid på att hålla rent i hemmet att det går ut över deras arbete eller andra mer samhällsekonomiskt lönsamma aktiviteter. Låt oss anta att jag skulle anlita städhjälp två timmar i veckan under en månad. Detta skulle då kosta mig runt 4000-5000 kronor. Hur mycket av detta ska staten subventionera? Om det inte är den allra största delen så kommer de flesta ändå inte att ha råd med städpersonal. Och vad ska jag göra för värdefulla saker med mina två lediga timmar i veckan? Starta nya multinationella företag kring unika patent och skapa hundratals nya arbetstillfällen? Eller kanske titta lite mer på tv?

Slutligen då jämställdhetsaspekten. Personligen så skulle jag tycka att det skulle kännas väldigt konstigt om en främmande person (sannolikt en kvinna med invandrarbakgrund dessutom) kom till mitt hem en gång i veckan enkom i syfte att städa upp min ackumulerade skit. Jag vill inte ha något tjänstefolk som dammsuger åt mig bara för att jag själv är för betydelsefull för att göra det. Hur blir samhället jämställdare av att medel- och överklassfamiljer får incitament att åter börja anlita tjänstehjon? Och varför ska skattepengar gå till att finansiera detta? Städhjälp om något är väl lyxkonsumtion?

Fast det är klart, tänk på alla nya, högkvalitativa jobb som skapas. Någonstans måste vi väl stoppa in alla våra odugliga invandrare och outbildade arbetarklassbarn. Låt dem torka upp andras skit, det är bra för karaktären och lär dem dessutom veta sin plats.

Jag pratar för mycket

2006-03-03T10:45:00.000+01:00

Jag har alltid varit något av en pratkvarn (det ligger i släkten), åtminstone i vissa sammanhang. Detta kan vara farligt i kombination med ett uppdämt behov att prata politik, något som säkert inte minst stackars Florian har fått erfara under de senaste dagarna. Skolan, livet och samhället är tunga ämnen att avhandla över en lunch.

Just nu har jag börjat spana efter sommarjobb och skickar ut diverse hoppfulla ansökningar. Inte min favoritsyssla direkt, snarare tvärtom. Men det vore trevligt att slippa packa byggreglar på Lindab i sommar igen.

Min nya mobiltelefon har äntligen kommit efter nästan en månads försening. Eller rättare sagt, det verkar åtminstone som den har gjort det eftersom jag ännu inte faktiskt har varit iväg och hämtat den. Så det finns fortfarande mycket som kan gå fel.

Överreklamerad sjukdom?

2006-02-28T18:05:00.000+01:00

Jag hörde nyss på nyheterna att en europeisk katt hade dött av fågelinfluensan! Samtidigt så sades det än en gång att sjukdomen i de flesta fall inte var farlig för människor och att smittorisken var ganska låg. Däremot så är det naturligtvis ett ekonomiskt problem för fjäderfäindustrin. Så i grund och botten handlar det om att vad som främst är ett ekonomiskt problem ges ett enormt mediautrymme på bekostnad av mer allmänmänskliga tragedier såsom Aids och alla de sjukdomar som hade kunnat botas om de inte drabbade människor i fel del av världen. Jag kan inte påstå att jag är särskilt stolt över att leva i en värld där det slösas större resurser på höns än på människor.

Ibland möss och människor

2006-02-28T12:58:00.000+01:00

Jag har nyss återvänt ifrån vad som sannolikt var en av terminens allra sämsta studentföreläsningar och kan konstatera att det finns två typer av människor som jag verkligen ogillar:

Den agressivt okunnige, är en person som döljer sin egen okunnighet och osäkerhet bakom en fasad av bryskhet och vrede. Han eller hon har en väldigt låg smärttröskel och reagerar nästan alltid agressivt mot kritik även om den är berättigad

Den charmige dumskallen a.k.a Bimbon, är en person som ofta är både tämligen lat och tämligen korkad men som vet att han eller hon genom sin charm kan slingra sig ur även de mest pinsamma situationer.

Både dessa personlighetstyper var representerade ibland de studenter som föreläste och de bidrog till att verkligen skjuta hela projektet i sank. Som om det inte vore nog att de inte hade fattat vad de föreläste om och inte heller kunde förklara det för någon i klassen.

Slutligen vill jag tillägga att "Tillämpad internationell ekonomi" verkligen är en usel bok. Förvisso så kan man kanske inte förvänta sig en särskilt opartisk inställning till nationalekonomi ifrån ett förlag som SNS, men med tanke på vilka tunga namn som varit med och författat texterna så borde kvalitén vara långt högre än vad den faktiskt är. Jag är smått besviken på både boken och hela den här kursen faktiskt.

Pennan är mäktigare än svärdet?

2006-02-27T09:30:00.000+01:00

Den senaste tiden händelser har visat att pennan, eller i det här fallet snarare tangentbordet, tydligen spelar större roll än vad man skulle kunna tro. Dels har vi allt rabalder kring Alexander Bards Elitlista, att hela den incidenten ens hamnar i tidningen säger en hel del om skillnaderna mellan allmänintresse och vad medierna tycker är värt att bevaka, och dels alla turer kring Fredrik Reinfeldt och "de socialdemokratiska mailen".

Jag finner det en smula märkligt att alla granskningar kring tsunamin hittills inte har medfört en enda avgång på någon nivå, trots att det uppenbarligen finns tveksamheter och motsägelser, samtidigt som en kille som har gjort sig skyldig till att snacka skit om ett oppositionsparti omedelbart avsäger sig alla uppdrag. För att inte tala om att statsministern personligen ber om ursäkt och att Moderaterna plötsligt anser sig berättigade till att ställa alla möjliga absurda krav.

- Vi har bara kunnat spåra mejl till oss moderater, men polisen kan begära ut register från Microsoft och spåra alla datorer som använt samma hotmailadress som Lindström 90 dagar tillbaka i tiden. Då får man se om fler är inblandade, säger Littorin.

Inga resurser ska sparas i jakten på personer som förtalar Moderaterna. Vore det inte ganska praktiskt om till exempel SÄPO kunde få större befogenheter så att de kunde hålla bättre koll på de där förrädiska halvkommunisterna som kallar sig socialdemokrater? Vem vet vilken osaklig kritik som de uttalar bakom stängda dörrar?

Om vi ska utgå ifrån vad som sägs på maillistor, i bloggar och hemma i folks vardagsrum så kommer vi att finna väldigt mycket skitsnack om precis allt och alla. Den som hade avlyssnat en grupp unga Muffare hade säkert fått höra en del mindre saklig kritik av både Göran Persson och inte minst Lars Ohly. Men tydligen får förnuft och sans stå tillbaka i valtider och när det finns gott om tidningar som är villiga att delta i olika former av häxjakter.

Utelämnande och köksbordsagitatörer

2006-02-26T10:55:00.000+01:00

Det är med ett visst vemod som jag just har vinkat av min minste bror och min morsa som besökt mig under helgen. Ibland inser man inte hur mycket som man faktiskt saknar dem förrän de varit här några dagar och sedan åker härifrån igen.

Men jag konstaterade än en gång att det finns ett antal köksbordagitatörer i vår familj. Jag, min yngste bror (mellanbror är mer av en pajas) och min fader sitter gärna hemma och pratar vitt och brett om olika orättvisor som vi upplever existerar. Exakt vad vi klagar på varierar eftersom vi inte är intresserade av samma saker, men sättet som det framförs på är likadant. Dessutom är det nästan alltid mamma som får vara åhörare, vare sig hon vill det eller ej. Även om det naturligtvis är ganska nyttig att intressera sig för och diskutera olika fenomen i samhället och privatlivet så är det kanske ännu nyttigare att försöka göra någonting åt dem? Jag är politiskt intresserad, läser ganska mycket samhällskritisk litteratur och tänker väldigt mycket på hur jag skulle vilja att världen skulle vara. Men jag är inte politiskt aktiv på något sätt. Det går naturligtvis att rättfärdiga det med en massa snitsiga argument, men det vore att ljuga. Det verkliga skälen torde vara att jag är lat, överdrivet försiktig och saknar en naturlig ingång till någon politisk rörelse. Men det vore rysligt sorgligt om jag hela livet ut förblev blott en köksbordagitatör.

När vi ändå är inne på avdelningen personliga reflektioner så läste jag nyligen en annan blogg. Jag blev storligen imponerade av bloggskribentens utelämnande, närmast dagbokslika, stil. Det är spännande och fängslande att läsa, men jag skulle aldrig kunna vara lika självutlämnande. Jag är tyvärr en ganska stel och formell person. Något som jag vet sedan länge, men har väldigt svårt att ändra på. Jag pratar mycket hellre politik än om mina innersta och mest privata känslor. Egentligen ganska märkligt med tanke på att jag inte är särskilt macho i vanliga fall, men det här är egentligen också ett familjedrag. Jag kommer inte att kunna arbeta bort det, men kanske kan jag lära mig att arbeta runt det?

Utrikespolitiska studentföreningen is the shit

2006-02-22T19:41:00.000+01:00

Jag har varit opatriotisk ikväll. Istället för att titta på Sverige i OS så har jag varit och lyssnat på när förre statsministern Ingvar Carlsson berättade om situationen efter folkmordet i Rwanda och den FN-utredning som han var ordförande för. Och sådana högkvalitativa föreläsningar kan man njuta av för ynkans 40 kronor per termin. Studentlivet handlar inte bara om fester och clownerier. Tack och lov för det.

Det vuxna samtalet

2006-02-22T13:59:00.000+01:00

Jag är en slow starter när det gäller det mesta. Jag måste fundera, filosofera och analysera ett bra tag innan jag är med på banan. Detta gäller även inom ämnet politik som jag börjat intressera mig för alltmer sedan jag började plugga på universitet. Tyvärr blir politik ofta så onödigt tjatigt så fort andra blandas in i leken. Att hitta någon diskussionspartner vars åsikter avviker ifrån de egna och inleda ett vuxet samtal med honom eller henne är lättare sagt än gjort. Internet erbjuder goda möjligheter för diskussion men har svårare att tillhandahålla goda diskussionspartners.

Här har universitet, och den miljö som det existerar i, en klar fördel. Säga vad man vill om den akademiska världen men här kan man ofta på ett nyanserat sätt ge sig i kast med livets stora frågor utan att all tid och möda går åt till att försvara sig mot villfarelser och fördomar. Men även här finns det förstås undantag. Många stora ämnen som Statskunskap och Nationalekonomi verkar sakna nödvändig självkritik. De låtsas gärna vara opartiska och vetenskapliga, trots att de i själva verket är starkt politiska. Då är det bättre att säga som det är (värdet av teorierna kan ändå vara stort) än att försöka gömma sig bakom någon slags falsk objektivitet.

Nåväl, jag får väl betrakta även den här senkomna bloggen som en förlängning av mitt eget inre samtal och hoppas på att någon gång kunna möta någon som är min åsiktsmässiga motsats men har samma inställning till hur diskussioner ska hanteras som jag.

USA är ett motsägelsefullt land

2006-02-21T20:45:00.000+01:00

Jag har läst en hel del om den komplexa väv som vår värld består av. Både i samband med den kurs i Samhällskunskap som jag ingår i och privat. Det framgår ganska tydligt att det inte är särskilt klokt att bygga så många organisationer och organ kring ett enda land, oavsett hur mäktig, frihetsälskande och demokratiskt som det anser sig vara. Ändå är det just så som vi har gjort, med tvång, med lurendrejeri och med lock och pock. En unilateral värld kommer antagligen att ställas inför samma grundläggande problem oavsett vilket land som dominerar. Vi kan ändå skatta oss lyckliga som har en kultur som är snarlika den amerikanska eller som i alla fall blivit inkorpererade i väst på ett fredligt och förhållandevis smärtfritt sätt.

USA är en kontinent i sig så det är kanske inte särskilt konstigt att det är ett splittrat och motsägelsefullt land. Ett fruktansvärt rikt land som samtidigt är fruktansvärt fattigt, ett land som hyllar frihet och oberoende men som berövar andra samma möjligheter, ett land där religionen betyder allt men ändå ingenting alls, ett land vars inrikespolitik får konsekvenser över hela världen men som inte är villiga att acceptera att andra lägger sig i deras affärer. Så mycket skit som de kommer undan med bara för att de är stora och starka, för att de är mäktiga nog att göra lögn till sanning.

Men samtidigt, vad är USA? Är det Guantanamo? Är det Las Vegas? Är det Hollywood? Är det Noam Chomsky? Är det en nykter alkoholist ifrån Texas? Är det en fattig svart kvinna vars son just dött i Irak? Det är allt detta och mycket mer. Skulle inte vårt eget land framstå som lika komplext om det skärskådades ifrån alla vinklar och vrår? Troligtvis. Jag önskar bara att det fanns lite mer glimtar i mörkret, att fler och andra röster kom till tals. För det måste ju finnas. Ett skäl till att besöka det stora landet i väst vore just att försöka hitta andra fragment, att gräva mer på djupet, att försöka hitta förklaringar och människor som känns mer äkta och mindre som klichéer. Jag känner redan en tysk kommunist, kanske skulle jag försöka lära känna en amerikansk republikan också?

Så sitter man då här med en blogg

2006-02-21T15:59:00.000+01:00

Till sist har även jag fallit till föga för bloggandets lockrop. Ännu en meningslös krönika över valda delar av en okänd persons liv kan väl inte skada?

Jag har alltid gillat tanken på att skriva dagbok, men då har jag föreställt mig hur jag sitter och plitar ner livsvisdom i en tjock, inbunden lunta med hjälp av en gåsfjäderpenna. Och en dag i framtiden skulle mina barnbarn återfinna denna dagbok och förbluffas av sin filosofiske anfader. Eller så skulle den gamle och skröplige Andreas läsa sin egen ungdoms tankar och förnöjt minnas andra tider och stunder. Att skriva på nätet är ett halvtaskigt substitut, men eftersom alternativet vore att jag inte skrev något alls (Ve och fasa!) så är det en uppoffring som jag är villig att göra.

Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vad jag ska skriva om, men jag skriver i alla fall för mig själv. Det är ingen mening med att låtsas att det skulle finnas något allmänintresse av att jag delger nätet mina egna betraktelser. Om en eller annan spambot råkar titta förbi så är det förstås bara trevligt.