Staten och kapitalet

Nu är det valtider och det märks i lokalblaskan Nst/HD främst genom ett antal mindre genomtänkta debattartiklar ifrån olika lokalpolitiker samt diverse genomkorkade insändare ifrån olika tokstollar som tycker att det är rätt tidpunkt för dem att fatta pennan och klottra ner några rader (oftast missnöjda). Det är egentligen rätt fantastiskt vilka otroliga samhällslösningar som ryms på ett halvsidesdebattinlägg, allting verkar så enkelt när politikerna själva (eller deras politiska sekreterare/diverse lobbygrupper) får uttrycka det. Jag vet inte om de faktiskt är lite småkorkade eller om de tror att de talar väljarnas språk. Nu är detta förstås en ren pseudodebatt eftersom den enda som läser ledarsidorna i tidningen är jag.

Jag diskuterade politik på sommarjobbet med en jämnårig kollega och han tyckte att allting lät likadant. Även jag har slagits av att alla upprepar i stort sett samma saker och noga aktar sig för att komma med alltför provocerande förslag. Vissa partier (läs Folkpartiet) har destillerat ner politikens och samhällsbyggandets svåra konst till något som liknar att uppfostra en uppstudsig tonårsson. Det ska vara hårdare tag, mer krav och ett par rejäla hurringar då och då och sedan ska Sverige vara på fötter igen.

Men alla är i stort sett eniga om målen och möjligheterna. Det går bra för Sverige, men inte så bra som det borde gå. Däremot talas det tystare om att metoderna faktiskt skiljer sig en hel del åt mellan de olika partierna. Även om till exempel moderaterna utmålar sig som "det nya arbetarpartiet" så företräds de till största delen fortfarande av samma politiska kader på olika nivåer, och de finns egentligen ingen anledning att tro att partiets inre ska ha förändrats bara för att ytan har fått en ny omgång lackering. Men eftersom yta egentligen är det enda som man talar om så kan alla partierna framställa sig lite som de vill (vi är för sådant som alla andra är för och emot sådant som alla andra är emot). Den verkliga politiken är ingenting som politikerna vill visa upp för granskning. Vad vet vi egentligen om alla de förslag som läggs i riksdag, regering och Europaparlament? Hur ska vi skilja retoriken ifrån verkligheten? I dessa frågor kan vi inte vänta oss någon riktig hjälp ifrån våra folkvalda.

På DN:s hemsida finner jag ett lite märkligt bildspel över några av våra ledande politiska företrädare. Jag utgår ifrån att de själva har fått välja i vilken miljö som de ska fotograferas, vilket gör vissa bilder extra märkliga. Det är slående hur fotogena partiledarna är, även med hänsyn taget till att de i viss mån poserar och är fångade ifrån sina bästa sidor. De ser i stort sett ut som schyssta tjommar hela bunten om man ska utgå enbart ifrån fotona.

Göran Persson blickar stolt ut ifrån vad som förefaller att vara en tall och kramar glatt en trädstam som nästan är lika omfångsrik som honom själv. Man kan undra om detta är en subtil signal om att han fortfarande har kontrollen över de bångstyriga miljöpartisterna.

Maria Wetterstrand sitter och leker i en sandlåda, med vad jag utgår ifrån är hennes eget barn. Enkelt, värdigt och varmt. En bra bild helt enkelt, även om den knappast kommer att förmå mig att rösta på hennes parti.

Göran Hägglund är ute och springer långtifrån alla kyrkor och bibelmöten. Träningsoverallen är inte särskilt avslöjande och den gode Hägglund är lika välkammad som alltid. Fast bilderna säger kanske mer om partiledaren (hurtig yngling) än partiet (en samling konservativa homofober med bas i Jönköping).

Maud sitter och lyssnar på musik. Hon ser snäll och trevlig ut, långtifrån kravallerna i Paris och äggkastning på CUF:s lokaler. Jag är glad att det är hon och inte Federley (denna ansträngt hippa pajas) som fotograferats.

Lars Ohly är på en fotbollsmatch, folkligt så det förslår. Men nog ser det ut som om han lika gärna skulle kunna vara på ett politiskt stormöte i det gamla Sovjet. Det är ingen stillsam bild som lugnar gamla tanter som fortfarande fruktar kosackerna i alla fall.

Reinfeldt står och plirar med poser och miner som verkar hämtade ifrån hans politiske motståndare Gurra P. Men det är förstås ingen hemlighet att han låtit sig inspireras av socialdemokraterna på mer än ett sätt.

Sist men inte minst, den gamle sluggern Lars Lejonborg. Och var finner vi honom om inte i simhallen. Där han försöker ragga väljare ibland morgonsimmande pensionärer får vi förmoda. Man kan verkligen undra vad som har förmått honom att boka in en fotografering i simhallen av alla ställen.